Det var faktiskt senare på precis samma dag som jag skrev om mina smultron (se här), som jag upptäckte att någon hade kört på en av mina staketstolpar. Jag blev först förvånad och sedan något fundersam, men så småningom började i stället ångesten sakta men säkert växa inom mig… Var det Gatuenheten som hade gjort ett försök till inbrytning i trädgården – på jakt efter mer ogräs? Som de ytterst noggranna och plikttrogna kommunala inspektörerna kallade mina smultron… Var det krig på gång?
Eller var det kanske någon fiskmås som i ett blint hysteriskt anfall mot någon fiende hade krockat med stolpen?
De senaste dagarna har de gnälliga och skrikande fiskmåsungarna försvunnit. Såvida de inte har krockat med stolpar, eller bilar, eller stött på någon jägare (det finns ju en del sådana i Vänersborg, inte minst bland våra politiker…), så antar jag att de nu har blivit flygfärdiga och flugit iväg till sjöss eller var de nu bosätter sig efter att ha terroriserat Nordstan i några månader. Fast när jag läser Metro så verkar fiskmåsarna ha flyttat till Cornwall i England…
Och i England regerar en handlingskraftig premiärminister. På gott och ont i och för sig, men i det här fallet bara på gott. Premiärminister Cameron vill nämligen starta krig mot de aggressiva fiskmåsarna (se här). De boende i Nordstan önskar väl att Vänersborg någon gång också skulle styras av någon handlingskraftig politiker som ville ta tag i fiskmåsproblemet… (I Stockholm har de tydligen planterat in pilgrimsfalkar som tar ”hand om” fiskmåsarna. Jag tror minsann att det ska bli ett vallöfte…)
Men säg den glädje som varar. Direkt efter att de äckliga fiskmåsungarna flugit iväg, eller krockat, så… Vad hör man? Jo, fler gnälliga och ynkliga pip från hustaken. Igen! Nästa generation av denna erbarmliga och onödiga fågelart har kläckts…
Och inte heller har någon hört av sig om skadan på staketstolpen. Men vem vet – det kanske snart dyker upp ytterligare ett föreläggande från kommunen i brevlådan…
På tal om jagande politiker… Alla politiskt intresserade vänersborgare väntar väl på att Gunnar Lidell (M) och Peter Eriksson (M) ska komma med ett rappt och tufft svar på de debattartiklar som deras ursprungliga artikel om Kunskapsförbundet Väst har gett upphov till. Men än har inget publicerats i TTELA. Däremot kan vi i TTELA läsa andra debattartiklar – som har publicerats både två och tre, eller är det fyra?, gånger tidigare…
Nä, då är det bättre att fördriva tiden med att ta en båttur till Ursand. Som förresten TTELA:s reporter också har gjort. Det var lite av nostalgi över min båtresa. En likadan upplevelse hade jag nämligen som barn på 60-talet… Fast på den tiden fanns det ingen bar i båten…
På 60-talet var det nämligen Ursand som gällde för vänersborgsungdomarna, i varje fall för de som växte upp i Bangatekvarteren.
Vem minns inte simskolan som började direkt efter skolavslutningen (på den tiden hade kommunen råd med gratis simskola). Bussen gick från Östra skolan till Vänerns 15-gradiga vatten. Och då var det ändå varmt i vattnet! Jag kommer ihåg när Arne Andersson med sin bestämda tordönsstämma tvingade oss elever att göra bentag, först i sanden och sedan några meter ut i vattnet, när temperaturen endast uppgick till 12 grader… Fast det blev riktiga män och kvinnor av oss. Inte tal om annat. I varje fall till slut. För egen del tog det faktiskt 4 somrar av idogt tränande av ben- och armtag innan jag till slut kunde kasta flytvästen vid bryggorna på Ursand och ta de första trevande simtagen utan hjälpmedel.
Men de vänersborgare som växte upp med simskolan på Ursand har sedan dess aldrig ryggat för lite kallt badvatten… Till skillnad från många i de yngre generationerna som lärde sig simma i uppvärmda bassänger.
Det var en trevlig båttur till Ursand. Det är inte så ofta man betraktar vårt vackra Vänersborg från sjön. Båtturen rekommenderas.
Turen till Ursand tar cirka 25 minuter. Och det var faktiskt ganska många människor på Strömkarlen, som båten heter. Det verkade dock som det var mest turister. Det intrycket höll också i sig när man kom fram till Ursand. Det syntes inte till några vänersborgsungdomar.
Det råder delade meningar om Bert Karlssons Ursand. Det är mycket plast och smaklösa ”dekorationer” på Berts ”nya” Ursand. Inte tal om annat. Och jag tror att många av oss urvänersborgare ser med viss skepsis på hur vårt gamla smultronställe har förändrats, och kommersialiserats. Men samtidigt har Ursand rustats upp på ett välbehövligt sätt. Det var ganska nedgånget och förfallet innan Bert kom dit. Inte tal om annat.
Och visst drar campingen en del turister till Vänersborg som ger både inkomster och arbetstillfällen till kommunen.
Jag fick av en slump syn på ett blogginlägg om Ursand – skrivet av en turist med stor erfarenhet av Ursand. Inlägget innehöll både ros och ris, och det är klart läsvärt. Bloggen heter ”Ursandsområdet och Dalboskogen behöver vårdas med gemensamma krafter!” och har ett annat perspektiv än vänersborgarens. (Det visade sig att bloggaren Egon Frid var vänsterpartist, men det har inget med det här att göra. Jag har själv, som Egon Frid nämner i sin blogg, skrivet ett antal bloggar om Bert Karlsson och Ursand. Är du nyfiken på dem så hittar du dem lättast
genom att välja ”Ursand” under ”Kategorier” en bit ner i den högra spalten – eller helt enkelt genom klicka här!)
På hemresan från Ursand så var det återigen en del människor med på båten. Och det var faktiskt några barnfamiljer som åkte hem – till Vänersborg.
På väg hem från Fisketorget till fiskmåsungarna i Nordstan så passerades det ”nya” Plantaget. Och säga vad man vill om förändringen – det är alltid folk numera i Plantaget. Och det är oerhört positivt. Tidigare var det ju nästan alltid tomt i skuggan under de höga träden.
Och lockas människor in till stan tack vara förändringen av Plantaget så var det definitivt en bra förändring.
På tal om Plantaget så fick jag en gammal ELA (Elfsborgs Läns Annonsblad som den hette förr) från den 16 juni 1944 i min hand. Det är sant. 1944!!
I numret finns en artikel om borgmästare Sandéns och stadsfullmäktigeordföranden Anderssons förhoppningar beträffande Vänersborgs framtid.
Borgmästare Sandén talar om att anlägga fler promenadvägar längs Vänerstranden, och så kommer han till Plantaget:
”Plantaget bör staden se upp med i tid. Träden äro gamla och dåliga, och för återväxten måste nog åtgärder vidtagas, så att inte hela plantaget en vacker – eller rättare ovädersdag går över styr med buller och brak. Men jag lutar åt den uppfattningen att man skulle kunna så att säga ‘dra upp gardinen’ något, varigenom kyrkan bättre kommer till sin rätt. En dylik gallring kräver mycken eftertanke och pietetsfullt utförande.”
Det verkar som om borgmästare Sandén var lite före sin tid, han tycks ha varit en riktig framtidsman. Jag undrar vad människorna säger om 71 år när de ser tillbaka på år 2015? Att Marie Dahlin var lite av en framtidskvinna…?
ELA-reportern Oscar Andersson avslutar artikeln med en liten betraktelse:
”Vilken vila och ro är det inte att från Skräcklan eller Dalaborg se ut över den vackra vattenspegeln, som öppnar sig för ögat, där båtar eller fiskmåsar ge liv och rörelse åt tavlan.”
Fiskmåsar…? Journalisten bodde definitivt inte i Nordstan…
