Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Politiker och tjänstemän 2: Inte alls OK”.
Resultatet av den enkät som genomfördes av politiker och tjänstepersoner efter utbildningen visade på en tämligen allvarlig förtroendekris. Flera politiker anser helt enkelt att det finns tjänstepersoner som inte är objektiva, som har en egen agenda.
Det är allvarligt och, om politikerna har rätt (vilket flera säkerligen tvivlar starkt på), betyder att tjänstepersonerna begår både tjänstefel och lagbrott.
Innan jag går vidare vill jag i detta inlägg stanna upp och göra en genomgång av vilka lagar som gäller för kommunens tjänstepersoner och politiker. Det är för de flesta självklarheter, men inte för alla. Tyvärr. Min förhoppning är att denna redogörelse kommer att kasta ljus över de juridiska förutsättningar som ligger till grund för politikernas och tjänstepersonernas “verksamhet” och “agerande”. Det ska också nämnas att lagar inte alls diskuterades på utbildningen.
Jag börjar med lagar som beskriver tjänstepersonernas verksamhet.
Möjligheten att tjänstepersoner kan brista i sin professionalism och yrkesroll är ett känt problem i Sverige sedan lång tid tillbaka. 
Fram till slutet av 1800-talet fick t ex statliga tjänstepersoner lova dyrt och heligt att de skulle uppträda med “nit, redlighet, oväld och oegennytta”. De kunde dömas till avsättning eller suspension från arbetet och även straffas och bli skadeståndsskyldiga för olika slags fel och underlåtelsesynder. (Se “Det omtvistade tjänsteansvaret”.) 1976 ändrades regler och lagar, dock blev brottet “tjänstefel” kvar (Brottsbalken 20 kap 1 §):
“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”
Tjänstepersoner får, precis som alla andra, tycka och säga vad de vill, även på sin arbetsplats. Men det får inte påverka tjänsteutövningen eller rollen som tjänsteperson. Tjänstepersonsrollen ska inte blandas ihop med yttrandefrihet.
Kravet på tjänstepersonernas professionalism är så fundamentalt viktigt att det faktiskt slås fast i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformen 1 kap 9 §:
“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”
Formuleringen “iaktta saklighet och opartiskhet” kallas “objektivitetsprincipen”. Den är grundläggande och central för en tjänsteperson.
Tjänstepersonerna och förvaltningarna i Vänersborgs kommun, liksom alla kommuner i hela landet, måste vara opartiska, sakliga och korrekta – mot alla, alltid, i alla sammanhang. Och det är naturligtvis särskilt viktigt i myndighetsutövning.
Statskontoret har utgett en broschyr för statligt anställda som heter “Den statliga värdegrunden”. (Den kan laddas ner här.) Broschyren gäller statsanställda men jag förmodar att dessa grunder och principer gäller även för tjänstepersoner i den kommunala förvaltningen… I broschyren utvecklas vad objektivitetsprincipen faktiskt innebär. På sidan 16 står det:
”Det får till exempel inte spela in att den som söker tillståndet varit otrevlig eller inte velat samarbeta. Det innebär att du som handläggare inte kan låta dina personliga uppfattningar eller intressen ligga till grund för bedömningen.”
Min erfarenhet är att det är viktigt att denna formulering kommuniceras till i första hand alla högre chefer i kommunen. Vidare på samma sida står det:
”Att vara saklig innebär också en plikt för myndigheten att vara konsekvent i beslutsfattandet och behandla likvärdiga fall lika. Det är till exempel inte sakligt att ge en sökande extra service och förmåner i ett fall och samtidigt neka andra samma typ av förmån i ett annat fall.”
I en dom från den 3 maj 2022 (se “JO-beslut: Objektivitet gäller!”) gick JO faktiskt ett steg längre i tolkningen av objektivitetsprincipen:
“Bestämmelsen omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en myndighet. Även hur myndighetens agerande kan uppfattas är av betydelse.”
Objektivitetsprincipen slås även fast i Förvaltningslagen 5 § andra stycket:
“I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.”
Det är viktigt att politiker i nämnder och styrelser känner till objektivitetsprincipen när det gäller bedömning av underlag och förslag från förvaltningarna. Ett särskilt ansvar har naturligtvis ordförandena i nämnderna.
Och för fullständighetens skull. Politiker, liksom journalister eller andra invånare, behöver enligt lag inte vara objektiva. De lyder inte under Regeringsformen 1 kap 9 §. (Däremot får inte de politiska besluten stå i strid med paragraferna i Kommunallagen.) I tal och skrift gäller nämligen för politikerna yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen…
Yttrandefrihetsgrundlagen inleds så här, 1 §:
“Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i … offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.”
Det finns lagar som begränsar och inskränker yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan vara t ex Brottsbalken och Offentlighets- och sekretesslagen. Det finns lagparagrafer mot hets mot folkgrupp, förtal och olaga hot. Vidare lagar om skydd för företagshemligheter, brott mot rikets säkerhet och spridandet av sekretessbelagd information.
I nästa blogginlägg ska jag avrunda den här bloggserien med ytterligare några funderingar.
Fortsättning följer…
==
I denna bloggserie:
- ”Politiker och tjänstemän 1: Allt OK” – 2 oktober 2024
- ”Politiker och tjänstemän 2: Inte alls OK” – 3 oktober 2024
- ”Politiker och tjänstemän 3: Lagar” – 6 oktober 2024