Fredagen den 8 januari hade P4 Väst ett inslag om NÄRF. Rubriken på inslaget var ”Fackets påtryckningar ledde till sparken för räddningschefen”.
P4 Väst återgav i inslaget den förre förbundschefen Per Andersons syn på orsakerna till konflikterna på NÄRF och sitt eget avsked. Det var en upprepning av det som Anderson skrev i sitt öppna brev till NÄRF:s ägarkommuner. (Se ”Öppet brev från NÄRF:s fd förbundschef”.) Och som jag har skrivit tidigare, Per Anderson lade all skuld på personalen och facken. Själv hade Anderson inte gjort några som helst fel. Anderson menade också i sitt brev att Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S) till slut inte orkade stå emot de fackliga företrädarna:
”utan vek sig för det fackliga trycket.”
Därav rubriken på P4 Västs inslag.
Denna svängning från politikernas sida blev uppenbar och skedde på ett möte den 31 augusti (2015), allt enligt Per Anderson. Fram tills dess menade Anderson att alla åtgärder han hade vidtagit som förbundschef hade varit förankrade hos politikerna, framför allt hos presidiet, dvs Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S).
Och så var det säkerligen. I radioinslaget sa journalisten att Bo Carlsson hade sagt till henne att han höll med om den beskrivning som Per Anderson hade gett i sitt brev och att det inte hade varit fel på de åtgärder som Per Anderson hade genomfört.
I sitt brev beskyllde Per Anderson både direkt och indirekt personalen på NÄRF för flera allvarliga brister och tillkortakommanden. Och P4 Väst återgav tämligen okritiskt Per Andersons åtgärder gentemot personalen. Vilket ledde till att radiolyssnarna fick den uppfattningen att det var ”facket” som var syndabocken i hela dramat… (Det visade väl också rubriken på inslaget i P4 Väst.)
Och den uppfattningen delade tydligen också Bo Carlsson (C)… (Det hade ju inte varit fel på de åtgärder som Per Anderson hade genomfört…)
TTELA hade några dagar senare en artikel där några av facken på NÄRF fick komma till tals (se ”Facket tillbakavisar kritiken från förre Närf-chefen”). Men även efter denna artikel så kvarstod nog uppfattningen hos allmänheten att det var personalen och facken som hade en stor, kanske den största delen av skulden till konflikterna på NÄRF. Bland annat på grund av att några av de allvarliga insinuationer som Per Anderson hade gjort i sitt brev, och som togs upp i P4 Väst, inte togs upp av TTELA.
Det gällde framför allt det här med det alkoholförbudet i NÄRF:s lokaler, ett förbud som Per Anderson införde. De som lyssnade på radioinslaget såg säkerligen en massa mer eller mindre berusade brandmän i lokalerna – och i bilarna…
Jag ville veta mer. Var verkligen Per Anderson och ledningen för NÄRF offer för en facklig konspiration? Handlade konflikten bara om ”the good guys” i ledningen och ”the bad guys” på golvet?
Jag tog därför kontakt med några i personalen på NÄRF.
Det visade sig, vilket inte direkt var förvånande, att de som jag pratade med inte var riktigt nöjda med hur de hade framställts i media… Ja, de var egentligen ganska upprörda. Och det inte bara över hur de hade presenterats, utan framför allt hur de hade beskrivits av sin förre chef.
De ville gärna ge sin syn på händelserna på NÄRF.
Och det fick de. Och efter samtalet (egentligen samtalen) fick jag en helt annan bild av händelserna på NÄRF än den som hade förmedlats av media och förbundschefen.
Denna bild ”från golvet” vill jag gärna förmedla till andra.
Det första som jag ville veta mer om när jag träffade personerna från NÄRF var självklart frågan om alkoholen.
Och visst hade det förekommit alkohol i NÄRF:s lokaler. Det tillstod de som jag pratade med. Men det var tillsammans med cheferna…
Det serverades nämligen alkohol på de traditionella julfesterna. Men det var inte fråga om några ”fyllefester” utan trevliga julbord i gemenskap. Och personalen var mycket noga med att påpeka – ingen personal i tjänst smakade en droppe alkohol! Och det har, märk väl, inte heller Per Anderson eller någon annan anklagat dem för.
Men julfester med alkohol på arbetsplatsen? Undrade jag.
Och fick en intressant bakgrundsbeskrivning.
Julbord hölls av tradition i NÄRF:s lokaler i Trollhättan. Arbetsgivaren bjöd (dock aldrig på alkohol, som serverades till självkostnadspris) och alla tyckte att det var mycket trevliga tillställningar där chefer och anställda kunde umgås under gemytliga och avspända former. Det var för övrigt personalen själv som tillagade julbordet, som var mäkta berömt. Så berömt att hela förbundet var där – chefer, hel- liksom deltidsanställda, från Mellerud i norr till Färgelanda i väster. Ja, till och med politikerna var där, ibland med gäster. Bo Carlsson t ex syntes i vimlet kring läckerheterna. Och såg naturligtvis också att det såldes alkohol i lokalerna…
Men så infördes en nyhet, ett så kallat honnörsbord. Det var cheferna som skulle sitta på honnörsbordet – avskilda från de ”vanliga” anställda.
De ”vanliga” anställda blev förvånade och de tyckte inte heller om idén med honnörsbord. Det var uppenbart att cheferna började tänka på sig själva och personalen i termer som ”vi och dom”. Det ledde så småningom till att den ”vanliga” personalen ordnade ett eget julbord. Under samma former som tidigare, men i lokalerna i Vänersborg. Så det fanns alltså under en tid ett julbord i Trollhättan med cheferna och ett i Vänersborg med den ”vanliga” personalen. Julbordet i Trollhättan (i NÄRF:s lokaler) bjöd NÄRF på (fortfarande inte på alkoholen), medan personalen själv organiserade och betalade sitt eget julbord i Vänersborg (i NÄRF:s lokaler).
Då kom förbudet mot alkohol på arbetsplatserna!
Reportern i P4 Väst säger:
”Alkoholförbudet i lokalerna gick inte hem hos alla.”
Den personal som jag pratade med fattade inte vad journalisten menade. Eller vad Per Anderson menade i sitt brev.
När Per Anderson kom med förslaget att förbjuda alkohol i lokalerna, så tyckte väl facken att det i och för sig var lite förvånande eftersom julborden var en tradition som hade upprätthållits under ganska lång tid. Med både chefer och politiker närvarande. Personalen förstod inte varför en sådan här gammal tradition helt plötsligt ifrågasattes av ledningen. Men personalen tyckte inte att det var mycket att att orda om. Förslaget var ok, det accepterades.
Så när förslaget om alkoholförbud togs upp i samverkan så var facket och arbetsgivaren överens…
Och därför flyttade den ”vanliga” personalen sitt julbord till andra lokaler. Inte NÄRF-lokaler alltså. Det kan väl nämnas att när styrkan i Vänersborg, som var i tjänst, erbjöds julmat (ej alkohol!) av sina arbetskamrater (som var lediga) och ville hämta den (i icke-NÄRF-lokaler) så blev de förbjudna att göra detta av ledningen.
Cheferna flyttade också sitt julbord. Till någon restaurang i Trollhättan. Och NÄRF stod för kostnaderna (dock inte för alkoholen).
Som utomstående lyssnare och iakttagare får man lätt uppfattningen att den före detta förbundschefen tog upp alkoholförbudet i sitt brev, och i radion, bara för att svärta ner sina fd underlydande. Istället ser jag helt andra underliggande motiv och orsaker till ledningens agerande i frågan…
En annan åtgärd som förbundschefen vidtog…
Förbundschefen Per Anderson satte stopp för fria byten av arbetspass för brandmännen. En rättighet som brandmännen hade haft sedan 1939… Efter Andersons beslut måste de ansöka om byte hos chefen och redovisa vad de skulle göra för att eventuellt få det godkänt. Och förbudet gällde bara brandmännen, inga andra på NÄRF…
Det här kunde inte brandmännen förstå. Systemet hade ju inte missbrukats. Och det viktiga var väl att det fanns fulltaliga och fungerande styrkor på plats? Om t ex en yngre brandman med småbarn ville byta bort sitt julaftonspass med en ensamstående medelålders brandman, så vad var problemet?
Det förklarade ingen, det bara skulle vara så…
Och så var det detta med ”bandyträning” på arbetstid… Det låter ju för en utomstående lite märkligt. Brandmän som tränar bandy på arbetstid…?
Den här frågan har flera bottnar.
För det första är det viktigt att slå fast att det här med rök- och kemdykning som brandmännen håller på med är något väldigt speciellt. Alla brandmän och styrkeledare ska för övrigt kunna rök- och kemdyka.
Här står brandmännen inför situationer som handlar om liv och död, både deras egna och andras liv. Rök- och kemdykning är därför noga reglerat. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om rök- och kemdykning (AFS 2007:7) står det:
- ”14 § Den som rök- eller kemdyker ska vara fullt frisk och ha god fysisk arbetsförmåga…”
- ”15 § Arbetsgivare ska ordna med medicinsk kontroll, enligt Arbetsmiljöverket föreskrifter om medicinska kontroller i arbetslivet, för arbetstagare som utför eller kommer att utföra rök- eller kemdykning.”
Rök- och kemdykning betraktas, och är, oerhört krävande och tungt. Därför föreskriver Arbetsmiljöverket i ovan nämnda skrift:
- ”19 § Rök- och kemdykare ska ges tillfälle till fysisk träning i erforderlig omfattning.”
De fysiska krav som ställs på brandmän är ”lite speciella” med andra ord. De är så speciella
att brandmän har rätt till fysisk träning på arbetstid!
Dessutom är brandmännens fysiska status så viktig att varje brandman måste genomgå tester vid fyra tillfällen varje år. Och klarar de inte testerna, så kan de bli uppsagda på grund av arbetsbrist.
Jag kan förstå detta. Ska brandmännen orka släpa ut människor ur ett brinnande hus, eller kanske en rökdykarkamrat om något händer, så måste de vara i bra fysisk form.
I samband med övergången till 5 skiftlag (som också var ett beslut av Per Anderson och som innebar att 9 personer anställdes – med tanke på NÄRF:s stora ekonomiska underskott… Se ”Budget och Bo Carlsson”.) halverades antalet fyspass för brandmännen. Tidigare hade de haft 14 pass i månaden och nu blev det plötsligt bara 7 pass.
Med så få pass ansåg de jag pratade med att det var viktigt att samtliga fyspass verkligen kunde genomföras. Men det visade sig att 23% av träningstillfällena blev avbrutna. Och ledningen nekade brandmännen både att ändra träningstiderna och att ta igen träningen vid en annan tidpunkt. Ledningen ansåg att brandmännen fick ta igen förlorad fysträning på sin fritid.
Det här är en del av bakgrunden. P4 Väst reducerade dock frågan till att handla om enbart bandy. Det var enligt mitt tycke både förringande och orättvist. Och nedlåtande mot brandmännen.
I P4 Väst sa radioreportern att fd förbundschef Per Anderson hade sagt:
”… satte stopp för brandmännens bandyträning två gånger per arbetspass för att det medförde en risk för försenade utryckningstider.”
Och det var säkert så som Per Anderson uttryckte sig till reportern. Dock skrev han inte 
så i sitt brev. För när han skrev brevet hade han kanske lite mer tid att tänka efter – brandmännen hade nämligen aldrig bandyträning två gånger per pass. Och förresten var det skridskopass, inte bandyträning.
Och om någon tycker att det är en dålig idé att åka skridskor kan det väl påpekas att det är en mycket skonsam träning om man har dåliga knän eller är lite halvskadad.
Men det var egentligen inte det som var frågan när Anderson kom med sin åtgärd.
I sitt brev skrev Anderson:
”slut på aktiviteter som medförde att anspänningstiden vid larm inte kunde upprätthållas”
Personalen höll inte med om detta och ville helt enkelt testa. Och se vem som hade rätt. Det ville enligt de jag pratade med inte Per Anderson…
Så skridskoåkning som fysisk träning på arbetstid förbjöds.
Historien tog dock inte slut där.
De anställda bestämde sig istället för att ordna skridskoåkning i egen regi – på ledig tid. Men inte heller detta såg tydligen ledningen med blida ögon. Men det var ju ledig tid…
Ledningen beslutade att ta bort de idrottsförråd där brandmännens skridskoutrustning förvarades. Inte för att lokalerna skulle användas till något annat, men skridskoutrustningen skulle bort. Det var i varje fall så som brandmännen uppfattade det. De jag pratade med betonade att en sund arbetsgivare istället borde ha entusiasmerat personalen till fysträning och friskvård. Istället för att hela tiden försvåra och sätta käppar i hjulen.
Det här är tre av de punkter som den före detta förbundschefen tog upp i sitt brev. Och visst kan man ana en medveten strategi från ledningens sida som gick ut på att sätta personalen på plats? Med politikernas goda minne. Märk väl vad NÄRF:s ordförande Bo Carlsson (C) sa till reportern på P4 Väst – att han höll med om den beskrivning som Per Anderson hade gett i sitt brev och att det inte hade varit fel på de åtgärder som Per Anderson hade genomfört…
Det har som synes funnits motsättningar och konflikter på NÄRF mellan ledning och personal/fack under i stort sett hela Per Andersons tid som förbundschef. Men de som jag pratade med ville bestämt hävda att upprinnelsen till dessa inte kom från personalen och facken. Som kanske allmänheten tror efter att ha fått sin bild av media.
Det var precis tvärtom…
Det finns mer att berätta…
======================
Jag har skrivit följande bloggar om NÄRF:
- ”NÄRF” 3 juni, 2013
- ”Vad händer i NÄRF?” 28 nov 2015
- ”Mörkläggning i NÄRF” 12 december 2015
- ”NÄRF – löner och avsked” 14 december 2015
- ”Lögner i NÄRF!” 21 december 2015
- ”Det börjar bli mycket nu Bo Carlsson!” 23 december 2015
- ”NÄRF: Sammanträdet 21/12” 29 december 2015
- ”Öppet brev från NÄRF:s fd förbundschef” 7 januari 2016
- ”NÄRF: Budget och Bo Carlsson” 10 januari 2016
- ”Bo Carlsson uttalar sig i TTELA” 12 januari 2016
