Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”.
Som jag skrev i den förra bloggen (se “Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”) så är byggnadsnämndens beslut betydligt utförligare och allsidigare än beslutet från Länsstyrelsen. Byggnadsnämnden har tagit med alla aspekter man kan tänka sig, resonerat, jämfört med prejudicerande rättsfall från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), diskuterat, noterat vittnesmål, analyserat och – tänkt. Nämnden har också varit mån om att beakta alla perspektiv, även Davidssons. Dessutom har nämnden redogjort för och analyserat orsakerna till varför de tidigare besluten blev fel, t ex de felaktiga kartorna.
Länsstyrelsen å sin sida tycks ha bestämt sig för ett beslut och sedan bara beaktat de argument som bekräftar slutsatsen. Jag kan inte låta bli att fundera på om det finn
s några bakomliggande motiv bakom den okänsliga och nedlåtande attityden och behandlingen av Bengt Davidsson och hans fru. När Davidsson t ex överklagade byggnadsnämndens beslut 2018 till Länsstyrelsen ville han att Länsstyrelsen skulle göra platsbesök på Juta. Då skrev Länsstyrelsen i sitt beslut den 15 oktober 2018:
“Mot bakgrund av det underlag som finns i ärendet, med bland annat kartor och fotografier, gör Länsstyrelsen bedömningen att ett platsbesök inte är nödvändigt för att kunna avgöra ärendet.”
Då gick kommunens beslut mot Davidsson. I mars 2023 beslutade kommunen istället till Davidssons fördel… Då rycker Länsstyrelsen genast ut och gör tre platsbesök. Den första gången var de tre personer. Det kan också noteras att vid de två första gångerna var besöken oanmälda.
Vi får se vad andra tycker om Länsstyrelsens objektivitet.
Det viktigaste i Länsstyrelsens beslut är den nya tomtplatsavgränsningen. Det är den som så att säga leder till allt det andra.
Först av allt, så här ser Jutafastigheten ut:
Det kan vara bra att ha flygbilden i minnet. Den tunna gula linjen markerar Jutafastighetens gränser. Det är lite tveksamt var gränsen går längs älvkanten, 
älven har nämligen tuggat i sig stora delar av grannens jordbruksfastighet. Det har i varje fall tidigare gått en remsa på 15-30 meters bredd till fiskhuset. Fiskhuset står tveklöst på grannens fastighet. (Ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning har i sin iver anmält fiskhuset 
till byggnadsförvaltningen för, tror jag, brott mot strandskyddsdispensen. Det handlar alltså om Davidssons jordbrukande granne.)
2018 beslutade byggnadsnämnden att tomtplatsavgränsningen skulle ha följande utseende – se karta till vänster. Inte ens grusvägen förbi huset ingick i tomtplatsen.
Det var på denna karta som Jutahuset var felaktigt inritat och tomtplatsavgränsningen gick över ena hörnet på altanen. Den avgränsningen gällde fram till och med den 7 mars 2023. Då ändrade byggnadsnämnden tomtplatsavgränsningen. Gränsen fick då följande sträckning, se de röda strecken:
De gröna pilarna (i norr) visar var allmänhetens fria passage ska gå om det inte finns någon bro över bäckravinen eller, som byggnadsnämnden skriver, ”det djupa diket”.
Det är denna, den senaste tomtplatsavgränsningen som ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning och hans chef upphäver – och ändrar. De anser att tomtplatsavgränsningen ska ha följande utseende:
Det blev ungefär som den gamla tomtplatsavgränsningen – se de röda linjerna. Grusvägen förbi huset hamnade dock innanför avgränsningen, medan grusvägen norr om huset hamnade utanför.
Länsstyrelsen förklarar sin tomtplatsavgränsning med, för det första, att gräsytan från grusvägen längs huset ner till älven:
“inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975”
Handläggaren fortsätter:
“endast delar av markområdet runt bostadshuset är att betrakta som ianspråktagen som tomtmark.”
Notera – ”endast delar av markområdet runt bostadshuset”…
Länsstyrelsen underkänner byggnadsnämndens bedömning totalt. Jag återkommer till frågan om ianspråktagen mark i en senare blogg. Jag tänkte i denna blogg redogöra för Länsstyrelsens andra argument:
“den aktuella dispensen riskerar att privatisera ett område som idag är allemansrättsligt tillgängligt.”
I Sverige finns det ett strandskydd som är formulerat i miljöbalken. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden. (Och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet, vilket inte är aktuellt på Juta.)
Länsstyrelsen skriver i sitt beslut:
“Allmänheten måste även fortsättningsvis kunna röra sig i området utan att känna sig avhållna från platsen…”
Det är ett märkligt och på sätt och vis hypotetiskt resonemang. Vilka skulle känna sig “avhållna från platsen” menar Länsstyrelsen? Jag tror inte att människor gör det.
Jag tror att Länsstyrelsen ser framför sig hur Davidssons gräsmatta/äng ska bli platsen för något slags uppehållsställe för allmänheten. Ett plats där allmänheten kan spela brännboll och sitta i gräset med medhavd kaffekorg. Men Jutafastigheten har aldrig någonsin fungerat som allmänhetens uppehållsställe. Davidsson har inte heller någon som helst erfarenhet av att allmänheten har efterfrågat att Jutas gräsyta ska bli det heller.
Allmänheten ska också ha möjlighet att passera över gräset/ängen om de vill anser Länsstyrelsen. Allmänheten kan då gena och “tjäna” några meter istället för att gå runt vid älvkanten. 
Men eftersom Davidsson inte får sköta om gräsmattan, det privatiserar, kommer det inte att ta lång tid förrän allt är igenväxt. Se bara på det gamla koloniområdet vid Nabbensberg. (Se “Epilog: Koloniområdet på Nabbensberg”.) Det är för övrigt ytterst sällan som människor går över gräsmattan/ängen. De går “automatiskt” längs älven, eftersom de inte anser att gräsmattan/ängen är allemansrättslig tillgänglig.
Länsstyrelsen fortsätter:
“…bedömer Länsstyrelsen att den tomtplats som meddelats i detta beslut är rimligt i förhållande till avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena som strandskyddet representerar.”
Jag har svårt när en myndighet använder ordet “bedömer” i ett sådant här sammanhang. Det är en enda person, en chef, som beslutar efter att en enda ärendehandläggare på naturavdelningen har föredragit ärendet. Det är alltså bara 1+1 personer som representerar lagen och som “bedömer” att avvägningen är rimlig – för allmänheten och för Davidsson. I byggnadsnämnden är det, förutom tjänstepersonerna som arbetar fram underlaget, 9 ledamöter (och 9 ersättare) som gör bedömningen.
De två personerna på Länsstyrelsen anser (ordet “anser” används i beslutet) att:
“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att ha markområdet i öster och norr om grusvägen som tomtmark.”
Jag tycker att det är absurt. Davidsson har inga rättigheter på sin egen mark. Länsstyrelsen exproprierar i praktiken hela Davidssons tomt och gör den helt oanvändbar. Kvar blir en smal grusväg och en svåråtkomlig tomtmark med ett brant berg väster om huset, ett område som den rörelsehindrade 
Davidsson inte ens klarar av att gå i… Och fru Davidsson får nöja sig med att odla krasse i en kruka i köket…
Och det anser (ordet används alltså i beslutet) 1+1 personer på Länsstyrelsen är en rimlig avvägning… (Jag återkommer i nästa blogg till avvägning mellan olika intressen.)
De flesta tänker att tjänstepersoner på Länsstyrelsen naturligtvis har koll på alla lagar, och det har de förhoppningsvis. Men tjänstepersonerna “bedömer”, de “anser”… Och så länge det är på det viset, så blir det med nödvändighet tämligen subjektivt. Särskilt som de inte anför några prejudicerande domar till stöd för sina slutsatser…
Fortsättning följer…