Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “BUN får skarp kritik från revisorerna (1)”.
De förtroendevalda revisorerna levererar en mycket skarp kritik mot barn- och utbildningsnämnden (BUN). Det är utifrån revisionsrapporten från EY. I mitt förra inlägg redogjorde jag för slutsatserna, 
här hänvisar jag till senare delen av rapporten där EY redovisar sina motiv till dessa slutsatser.
När det gäller bedömningen om BUN har åtgärdat de rekommendationer som lämnades i revisionsrapporten från 2021 (gjord av revisionsföretaget KPMG på uppdrag av kommunens förtroendevalda revisorer) utvecklar EY resonemangen.
EY börjar med rekommendationen från 2021 att vidta åtgärder angående likvärdig tillgång till legitimerade och behöriga lärare i skolorna. (Se “BUN får skarp kritik från revisorerna (1)”.) BUN menade ju i sitt yttrande på kritiken den 
gången att nyckeltalet inte var korrekt eller rättvisande. Den tidigare revisionsrapporten gav därför en felaktig bild av läget i Vänersborgs kommun. EY anser att BUN då istället skulle ha använt Skolverkets nyckeltal om lärare med “pedagogisk högskoleexamen”, eftersom det var mest jämförbart med kommunens synsätt.
Hur som helst, EY konstaterar att skillnaderna mellan skolorna i Vänersborg vad gäller andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen fortfarande är stor. EY drar därför slutsatsen att:
“nämnden [inte har] vidtagit några åtgärder för att stärka likvärdigheten. Vi anser sammantaget att rekommendationen i allt väsentligt kvarstår.”
Det betyder på skolspråk “betyget F”, ej godkänt. BUN har inte vidtagit några åtgärder fast revisorerna ansåg att det var nödvändigt. Vilka åtgärder som BUN skulle kunna vidta för att stärka likvärdigheten är inte revisorers uppgift att föreslå.
Självklart är det viktigt att stärka likvärdigheten mellan kommunens skolenheter. Det är inte tal om annat. Helst skulle alla elever i alla skolor ha 100% legitimerade och behöriga lärare. Legitimerade och behöriga lärare är ju en av de viktigaste faktorerna som finns för att eleverna ska uppnå bättre skolresultat. Det är nämnden fullt medveten om och det är nämndens absoluta ambition och vilja att Vänersborgs kommun ska kunna rekrytera nya legitimerade och behöriga lärare, och samtidigt behålla de som redan är anställda.
Det är emellertid lättare sagt än gjort att stärka likvärdigheten. Nämnden och förvaltningen kan inte tvinga lärare att flytta från en skola till en annan, samtidigt som det inte är helt lätt att rekrytera nya legitimerade lärare. Det är brist på lärare i landet, inte minst personal med specialpedagogisk kompetens. Konkurrensen mellan kommuner är också stor, vilket försvårar rekryteringen ytterligare.
BUN fick emellertid grönt, godkänt betyg, på rekommendationen 2021 att:
“särskilt följa upp förutsättningar för att elever i behov av särskilt stöd får det särskilda stöd som de behöver”
“Vår bedömning”, skriver EY, är att:
“åtgärden i stort har avhjälpts.”
Jag har lite svårt att förstå detta godkända betyg när jag sedan studerar vad EY kommer fram till i sin fördjupade granskning av det särskilda stödet. (Se “BUN får skarp kritik från revisorerna (1)”.)
EY ger en bakgrund om vad som enligt Skollagen gäller för elever som behöver ytterligare stöd och slår därefter fast vilket övergripande ansvar BUN i egenskap av huvudman har. Och då citerar EY “Kommentarer till Skolverkets allmänna råd om arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram” utgiven av Skolverket. Huvudmannen, dvs nämnden, har ansvar för:
- “Att regelbundet säkerställa att skolenheterna har tillräckliga resurser för att uppfylla de krav som ställs i lagar och andra föreskrifter i fråga om extra anpassningar och särskilt stöd.”
- “Att kontinuerligt följa upp hur arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd fungerar på skolenheterna, för att kunna vidta nödvändiga åtgärder om det finns brister.”
EY beskriver vidare hur BUN fördelar sina ekonomiska resurser med elevpeng, en socioekonomisk “pott”, som fördelas till skolorna efter behov (se tabell nedan), och att det finns en central barn- och elevhälsa, vilket säkerställer att det finns en likvärdig tillgång till dessa funktioner. Skolorna har alltså olika behov, men ingen skola är utan specialpedagogisk kompetens.
(En speciallärare undervisar elever i behov av särskilt stöd medan en specialpedagog ofta arbetar som handledare mot lärare.)
EY konstaterar att resursfördelningens koppling till elevernas kunskapsutveckling framgår enbart på övergripande nivå som delförklaring till det ekonomiska utfallet. Och tar som exempel att det i en delårsrapport (det brukar alltid stå i delårsrapporterna) stod att:
“kostnaderna för barn i behov av särskilt stöd är höga och att det är en utmaning.”
Vidare står det i revisorsrapporten att det inte framgår att:
“nämnden följer upp exempelvis hur många av eleverna som har särskilt stöd eller andelen elever som inte uppnår betygskriterierna och som getts särskilt stöd.”
Jag tror att vi närmar oss gränslandet för vad som är en huvudmannauppgift, dvs en uppgift för politikerna i nämnden, och en fråga för professionen, dvs pedagoger och rektorer. Visserligen skriver Skolverket att nämnden kontinuerligt 
ska “följa upp hur arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd fungerar på skolenheterna, för att kunna vidta nödvändiga åtgärder om det finns brister.” Och Skolverkets allmänna råd ska följas, det är inget att diskutera. Skollagen är dock betydligt vagare och faktum är ju att det är rektor som ansvarar för att elever i behov av särskilt stöd får den hjälp de behöver – Skollagen 3 kap. 7 §:
“Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds.”
Det finns alltså, som jag ser det, en “gråzon” här, men det är helt klart att det arbete som nämnden har initierat om att följa upp barns och elevers rätt till särskilt stöd i nämndens interna kontrollarbete måste fördjupas och bli en återkommande punkt. Och då kan det nog vara en bra idé att ta åt sig av revisorernas kritik och följa deras rekommendationer och synpunkter. Trots att jag ändå ser svårigheter med “gränsdragningen”. Vilket kanske också visas när EY granskar tre lokala barn- och elevhälsoplaner.
De professionella revisorerna ville undersöka om det i de lokala barn- och elevhälsoplanerna fanns:
“tydliga rutiner och en tydlig arbetsgång i verksamheten för åtgärder när en elev riskerar att inte uppfylla kunskapsmålen.”
Granskningen visade att planerna i huvudsak innehöll en beskrivning av stödprocessen samt ansvarsfördelningen, men
“Beskrivning av hur arbetet praktiskt ska gå till saknas i allt väsentligt.”
EY gör en bedömning av de tre elevhälsoplanerna utifrån Skolverkets råd om vad lokala rutiner bör innehålla (rött är ”inte godkänt”):
Jag återger hela EY:s kommentar till tabellen därför att jag är osäker på hur texten ska tolkas:
“Kontrollpunkt 3-6 har enligt uppgift uppdragits åt respektive specialpedagog att hantera. Inte heller i nämndens barn- och elevhälsoplan anges hur arbetet med särskilt stöd ska bedrivas i praktiken. Enligt uppgift används Skolverkets allmänna råd som rutiner för arbetet. Tillämpningen av Skolverkets allmänna råd sker således enhetsvis. Kommunen har däremot utarbetat kommungemensamma mallar för åtgärdsprogram och utvärdering av åtgärdsprogram. I dessa gemensamma mallar framgår hur överklagande (punkt 7) hanteras.”
Även i detta avsnitt är jag alltså tveksam till var gränsen mellan politik och professionell verksamhet går. Jag har svårt att t ex se att politikerna i nämnden ska besluta om hur “särskilt stöd ska bedrivas i praktiken”. Det har vi som politiker knappast någon aning om.
Nästa blogginlägg, som blir det sista, handlar det bland annat om EY:s analys av ett antal åtgärdsprogram. Åtgärdsprogrammen i sig är ingen politisk fråga, men om det finns brister så är det uppenbarligen det.
Fortsättning följer i inlägget ”BUN: Revisorerna hittar stora brister (3)”.
===
I denna bloggserie:
- ”BUN får skarp kritik från revisorerna (1)” – 14 januari 2025
- ”Revisorerna fördjupar kritiken av BUN (2)” – 16 januari 2025
- ”BUN: Revisorerna hittar stora brister (3)” – 17 januari 2025